PMOS (tidigare PCOS) och viktnedgång - symtom, orsaker och behandling

6–13 % – Andelen kvinnor i fertil ålder som uppskattas ha PMOS.

70 % – Andelen kvinnor med PMOS som uppskattas sakna diagnos.

5–10 % av kroppsvikten – En viktnedgång i denna storleksordning kan bidra till att förbättra menstruationscykeln, insulinkänsligheten och andra symtom hos kvinnor med PMOS och övervikt eller obesitas.

Vad är polyendokrint metaboliskt ovarialsyndrom, PMOS (tidigare PCOS)?

Polyendokrint metaboliskt ovarialsyndrom (PMOS), tidigare kallat polycystiskt ovariesyndrom (PCOS), är ett av de vanligaste hormonella tillstånden hos kvinnor i fertil ålder. Tillståndet kännetecknas av hormonella rubbningar som kan påverka menstruationscykeln, ägglossningen, fertiliteten och kroppens ämnesomsättning.

Under många år har sjukdomen främst betraktats som ett gynekologiskt tillstånd, men idag är det tydligt att PMOS påverkar flera av kroppens hormonsystem och metabola funktioner. Därför har en internationell expertgrupp föreslagit namnbytet från PCOS till PMOS för att bättre spegla sjukdomens bredare biologiska påverkan.

Förutom oregelbunden menstruation, utebliven ägglossning och förhöjda nivåer av androgener är insulinresistens vanligt förekommande. Övervikt och obesitas är vanligt förekommande vid PMOS. Många kvinnor med PMOS har också förhöjda blodfetter, högt blodtryck eller andra tecken på metabol ohälsa. Även normalviktiga kvinnor med PMOS kan ha insulinresistens, men övervikt förvärrar ofta de metabola störningarna. Det ökar risken för bland annat typ 2-diabetes, metabolt associerad fettlever (MASLD) och hjärt-kärlsjukdom.

Diagnosen ställs vanligtvis utifrån en kombination av symtom, blodprover och ibland ultraljud av äggstockarna. Vanliga diagnostiska kriterier inkluderar oregelbunden ägglossning, förhöjda nivåer av androgener och typiska förändringar på äggstockarna.

PMOS uppskattas förekomma hos cirka 6–13 procent av kvinnor i fertil ålder, men många saknar fortfarande diagnos. Vissa studier tyder på att upp till 70 procent av de som lever med tillståndet saknar diagnos, trots att symtomen kan påverka både hälsa, fertilitet och livskvalitet.

PMOS är därför inte enbart en sjukdom som påverkar äggstockarna, utan ett komplext hormonellt och metabolt syndrom som kan påverka flera organsystem i kroppen.

Polyendokrint metaboliskt ovarialsyndrom och insulinresistens – hur hänger det ihop?

Insulinresistens är vanligt vid polyendokrint metaboliskt ovarialsyndrom och betraktas som en viktig del av sjukdomens bakomliggande mekanismer. Insulinresistens innebär att kroppens celler svarar sämre på insulin, vilket gör att kroppen behöver producera mer insulin för att hålla blodsockret inom normala nivåer.

De förhöjda insulinnivåerna påverkar inte bara blodsockerregleringen utan även hormonbalansen. Insulin kan stimulera äggstockarnas produktion av androgener, vilket kan bidra till symtom som oregelbunden menstruation, utebliven ägglossning och ökad hårväxt.

Samtidigt är insulinresistens nära kopplat till övervikt, särskilt bukfetma. Övervikt kan förstärka insulinresistensen, medan insulinresistens i sin tur kan göra viktregleringen mer utmanande. Detta bidrar till att många kvinnor med PMOS har en ökad risk för obesitas, typ 2-diabetes och andra metabola sjukdomar.

Även om inte alla kvinnor med PMOS har övervikt eller insulinresistens är sambandet så vanligt att förbättrad insulinkänslighet ofta är ett viktigt mål vid behandling av tillståndet.

Metformin används ibland vid PMOS, särskilt vid uttalad insulinresistens eller typ 2-diabetes, men behandlingen anpassas individuellt.

Symtom vid PMOS: Från oregelbunden mens till ökad behåring

Symtomen vid PMOS varierar mellan olika personer, men de vanligaste är oregelbunden eller utebliven menstruation, ökad behåring och akne. Många upplever också svårigheter att bli gravida på grund av utebliven eller oregelbunden ägglossning.

Många av symtomen är kopplade till förhöjda nivåer av androgener (manliga könshormoner). Den ökade behåringen, så kallad hirsutism, uppträder ofta på områden som haka, överläpp, bröst, mage eller rygg. Akne och fet hud är också vanliga symtom.

PMOS påverkar dock inte bara reproduktionssystemet. Många kvinnor har samtidigt insulinresistens, övervikt eller obesitas och andra tecken på metabol ohälsa. Trötthet, nedsatt energi, sömnsvårigheter och psykiska besvär som nedstämdhet eller ångest förekommer också oftare hos kvinnor med PMOS än i befolkningen i övrigt.

Hur symtomen yttrar sig varierar mellan individer, och vissa har endast lindriga besvär medan andra påverkas mer påtagligt i vardagen.

Varför upptäcks PMOS oftast hos kvinnor i fertil ålder?

PMOS diagnostiseras oftast under reproduktiv ålder eftersom många av de typiska symtomen är kopplade till menstruationscykeln och ägglossningen. Oregelbunden menstruation, utebliven ägglossning, akne och ökad behåring leder ofta till att kvinnor söker vård och får sin diagnos.

Många blir också uppmärksamma på tillståndet i samband med fertilitetsutredningar när de försöker bli gravida. Eftersom PMOS kan påverka ägglossningen kan det ibland ta längre tid att bli gravid.

Även om de reproduktiva symtomen ofta står i fokus under de fertila åren är PMOS inte enbart en fertilitetssjukdom. Insulinresistens och andra metabola förändringar kan kvarstå även efter menopaus, vilket bidrar till en ökad risk för bland annat typ 2-diabetes, fettlever och hjärt-kärlsjukdom.

Kan medicinsk viktbehandling hjälpa vid PMOS?

För kvinnor med PMOS och övervikt eller obesitas kan medicinsk viktbehandling vara ett komplement till kostförändringar, fysisk aktivitet och andra livsstilsåtgärder. Viktnedgång kan förbättra insulinresistensen och bidra till bättre metabol hälsa, vilket i sin tur kan påverka flera av de symtom som är kopplade till tillståndet.

GLP-1-receptoragonister, såsom semaglutid (Wegovy) och tirzepatid (Mounjaro), kan bidra till viktnedgång genom att öka mättnadskänslan och minska aptiten. För vissa kvinnor med PMOS och obesitas kan viktnedgång leda till förbättrad insulinkänslighet, mer regelbundna menstruationer och förbättrade hormonella markörer.

Eftersom insulinresistens är vanligt vid PMOS kan viktnedgång ge positiva effekter på både vikt, blodsockerreglering och andra metabola riskfaktorer. Hur stor förbättringen blir varierar mellan individer, och läkemedelsbehandling bör alltid bedömas utifrån den enskilda personens hälsa och behov.

Medicinsk viktbehandling ersätter inte hälsosamma levnadsvanor, men kan för vissa personer vara ett värdefullt stöd för att uppnå en hållbar viktnedgång och förbättrad metabol hälsa.

Vanliga frågor om PMOS och viktnedgång

Hur diagnostiseras PMOS (tidigare PCOS)?

Diagnosen ställs vanligtvis utifrån en kombination av symtom, blodprover och ibland ultraljud av äggstockarna. Vanliga diagnostiska kriterier inkluderar oregelbunden ägglossning, förhöjda nivåer av androgener och typiska förändringar på äggstockarna.

Kan viktnedgång förbättra symtomen vid PMOS?

Ja. För kvinnor med övervikt eller obesitas kan viktnedgång förbättra flera av de symtom och hälsorisker som är kopplade till PMOS. Redan en viktnedgång på 5–10 procent av kroppsvikten kan förbättra insulinkänsligheten, bidra till mer regelbundna menstruationer och minska risken för typ 2-diabetes och andra metabola sjukdomar.

Hur stor förbättringen blir varierar mellan individer, men viktnedgång är ofta en viktig del av behandlingen.

Hur påverkar PMOS fertiliteten?

PMOS kan påverka fertiliteten eftersom tillståndet ofta leder till oregelbunden eller utebliven ägglossning. Det innebär inte att graviditet är omöjlig, men det kan ibland ta längre tid att bli gravid.

För kvinnor med övervikt eller obesitas kan viktnedgång förbättra förutsättningarna för regelbunden ägglossning och därmed öka chanserna att bli gravid. Om graviditet planeras är det viktigt att diskutera eventuell läkemedelsbehandling med vården, eftersom vissa läkemedel för viktnedgång inte ska användas under graviditet eller när man försöker bli gravid.

Har alla kvinnor med PMOS övervikt?

Nej. PMOS kan förekomma hos personer i alla viktklasser. Samtidigt är övervikt, obesitas och insulinresistens vanligare hos kvinnor med PMOS än i befolkningen i övrigt. Även normalviktiga kvinnor kan ha insulinresistens och andra metabola riskfaktorer kopplade till tillståndet.

Är PMOS ärftligt?

Ja. Ärftlighet spelar en roll vid PMOS. Risken att utveckla tillståndet är högre om nära släktingar, exempelvis mamma eller syster, har tillståndet. Samtidigt påverkas symtombilden även av andra faktorer, såsom kroppsvikt, insulinresistens och levnadsvanor.

Är PMOS samma sak som PCOS?

Ja. PMOS (polyendokrint metaboliskt ovariesyndrom) är det nya namn som föreslagits för det tillstånd som tidigare kallades PCOS (polycystiskt ovariesyndrom). Namnbytet syftar till att bättre spegla att tillståndet påverkar flera hormonsystem och kroppens ämnesomsättning, och inte enbart äggstockarna.

Varför kan det vara svårare att gå ner i vikt vid PMOS?

Många kvinnor med PMOS har insulinresistens, vilket kan påverka kroppens ämnesomsättning och viktreglering. Dessutom kan hormonella förändringar påverka hunger, mättnad och fettinlagring. Därför kan viktnedgång ibland vara mer utmanande än för personer utan PMOS.

Samtidigt visar forskning att även en måttlig viktnedgång kan ge betydande förbättringar av både hormonbalans och metabol hälsa.

Yazen-modellen: Ett helhetsgrepp om vikthälsa

För kvinnor med PMOS och övervikt eller obesitas kan medicinsk viktbehandling behöva omfatta flera delar samtidigt. Tillståndet påverkar både hormoner, ämnesomsättning och viktreglering, vilket gör att många kan behöva stöd utöver enbart kost- och motionsråd.

Hos Yazen arbetar läkare och coacher tillsammans för att skapa en individuellt anpassad behandlingsplan. Vid behov kan dietister, psykologer och personliga tränare kopplas in. Målet är att stödja en hållbar viktnedgång, förbättra den metabola hälsan och hjälpa patienten att etablera långsiktiga levnadsvanor.

Läkemedelsbehandling kan vara en del av behandlingen. I kombination med regelbunden uppföljning och stöd kring kost, fysisk aktivitet, sömn och beteendeförändringar kan detta skapa bättre förutsättningar för att hantera både vikten och de metabola utmaningar som ofta förekommer vid PMOS.