Hudproblem vid övervikt och obesitas

Sambandet mellan obesitas och hudproblem

Sambandet mellan obesitas och hudproblem är komplext, men några mekanismer är särskilt viktiga.

Friktion och fukt. Större och djupare hudveck kan göra att hud ligger mot hud. Kombinationen av friktion, värme och fukt kan irritera huden och påverka dess skyddande barriär.

Metabola förändringar. Obesitas är starkt förknippat med insulinresistens och typ 2-diabetes. Metabola förändringar kan påverka huden och vissa hudförändringar kan i sin tur vara tecken på underliggande insulinresistens.

Inflammation. Fettvävnad är biologiskt aktiv och obesitas är förknippat med kronisk låggradig inflammation. Det kan vara en av flera förklaringar till sambandet mellan obesitas och inflammatoriska hudsjukdomar som psoriasis och hidradenitis suppurativa.

Utslag och irritation i hudveck – intertrigo

Ett vanligt problem är inflammation i hudveck, så kallad intertrigo. Det uppstår där hud ligger mot hud och utsätts för värme, fukt och friktion.

Intertrigo kan bland annat ge:

• rodnad
• klåda
• sveda och ömhet
• fuktig eller irriterad hud
• sprickor i huden

Besvären förekommer ofta i ljumskarna, armhålorna och hudveck under magen.

Vid övervikt och obesitas kan större hudveck göra det svårare för svett och fukt att avdunsta. Varmt väder, fysisk aktivitet och kläder som skaver kan göra besvären mer uttalade.

Intertrigo är inte samma sak som en svampinfektion. När hudbarriären är irriterad kan miljön däremot göra det lättare för exempelvis Candida och vissa bakterier att växa, vilket innebär att en sekundär infektion kan uppstå.

Mörkare hud på halsen eller i armhålorna – acanthosis nigricans

En hudförändring som är förknippad med obesitas är acanthosis nigricans. Huden blir då mörkare och tjockare och kan få en sammetsliknande struktur. Förändringarna ses ofta på halsen, i armhålorna eller i ljumskarna.

Acanthosis nigricans är starkt förknippat med insulinresistens och förhöjda insulinnivåer. Det innebär inte att alla som har hudförändringarna har diabetes, men de kan vara ett tecken på underliggande metabol påverkan och vara en anledning att kontakta vårdgivare för bedömning.

Även små, mjuka hudutväxter, så kallade skin tags eller acrochordons, förekommer oftare hos personer med obesitas.

Hidradenitis suppurativa – återkommande knölar och bölder

Hidradenitis suppurativa, ofta förkortat HS, är en kronisk inflammatorisk hudsjukdom som kan orsaka återkommande smärtsamma knölar, bölder och ärr.

Besvären uppstår framför allt i områden där hud möter hud, exempelvis:

• armhålor
• ljumskar
• mellan skinkorna
• på insidan av låren

Obesitas är förknippat med både förekomst och svårighetsgrad av HS. Sambandet tros bland annat kunna bero på ökad mekanisk friktion och inflammatoriska processer.

Återkommande smärtsamma knölar eller bölder i samma områden bör bedömas kliniskt av vårdgivare. HS är en sjukdom som kan behandlas och ska inte betraktas som ett resultat av dålig hygien.

Kan viktnedgång förbättra hudproblem?

För vissa personer kan viktnedgång bidra till att förbättra hudbesvär som är förknippade med obesitas.

Minskad friktion i hudveck kan exempelvis bidra till mindre irritation, samtidigt som viktnedgång kan förbättra insulinkänsligheten och andra delar av den metabola hälsan.

Effekten varierar dock mellan olika hudtillstånd och individer. Viktnedgång ska därför inte ses som en ersättning för behandling av en hudsjukdom eller infektion.

Kan medicinsk viktbehandling påverka hudproblem vid obesitas?

För personer med obesitas som har svårt att uppnå och bibehålla en kliniskt betydelsefull viktnedgång genom förändrade levnadsvanor kan medicinsk obesitasbehandling vara ett alternativ.

GLP-1-baserade läkemedel kan minska aptiten och öka mättnadskänslan och därmed bidra till viktnedgång. Hudproblem och hudsjukdomar behöver samtidigt bedömas och behandlas utifrån sin specifika orsak.

När bör man söka vård för hudproblem?

Många lindriga hudbesvär kan behandlas relativt enkelt, men vissa symtom behöver bedömas kliniskt.

Sök vård om du exempelvis har:

• ett sår som inte läker
• snabbt ökande rodnad, värme eller svullnad
• feber tillsammans med tecken på hudinfektion
• återkommande smärtsamma knölar eller bölder
• återkommande infektioner i hudveck
• hudförändringar som är nya eller som förändras snabbt.

Personer med diabetes bör vara särskilt uppmärksamma på sår på fötter och ben, framför allt om känseln är nedsatt.

Vanliga frågor om hudproblem och obesitas

Varför får man utslag i ljumskarna vid övervikt?

Ljumskarna är ett område där hudytor lätt kommer i kontakt med varandra. Värme, svett, fukt och friktion kan irritera huden och orsaka intertrigo. Djupare hudveck kan göra att fukten har svårare att avdunsta. I den irriterade huden kan det dessutom lättare uppstå sekundära svamp- eller bakterieinfektioner.

Är utslag och svamp i hudveck ett tecken på dålig hygien?

Nej. Intertrigo och infektioner i hudveck kan uppstå även vid god hygien. Fukt, värme, friktion, hudbarriärens funktion och andra faktorer påverkar risken. Samtidigt kan rätt hudvård och behandling vara viktiga för att förebygga och lindra besvär.

Hur påverkar insulinresistens huden?

Insulinresistens innebär att kroppens celler reagerar sämre på insulin. Kroppen kompenserar ofta genom att producera mer insulin. Höga insulinnivåer är bland annat förknippade med acanthosis nigricans, som kan ge mörkare och förtjockad hud på exempelvis halsen och i armhålorna.

Kan viktnedgång hjälpa mot hudproblem?

Det kan den göra för vissa personer och vissa hudtillstånd. Minskad friktion och förbättrad metabol hälsa kan bidra till förbättringar. Resultatet varierar dock mellan individer och viktnedgång ersätter inte behandling av en hudsjukdom eller infektion.

Kan obesitas öka risken för hudinfektioner?

Ja. Obesitas är förknippat med en ökad risk för vissa hudinfektioner. Friktion, fukt, skador i hudbarriären, svullnad och samtidig diabetes kan vara några faktorer som bidrar till risken. Snabbt tilltagande rodnad, värme, svullnad eller smärta, särskilt tillsammans med feber eller allmän sjukdomskänsla, bör bedömas kliniskt av vårdgivare.